LiUBloggen

Nu är det dags för bästa nolleevenemanget, ever. Vid 15-snåret var kön redan halvvägs förbi A-huset. München Hoben 2009 ger plats för både Maskinen och Slagsmålsklubben på scen. Världens bästa band, extra mycket studenter detta år kombinerat med ett kanonfint sommarväder gör att priset på svarta marknaden (även kallat "anslagstavlan") är uppe i 400 kronor per biljett. Just nu går det alltså att tjäna grova pengar på att ha en vit afton. Detta fenomenala tillfälle till business tänker dock bloggredaktionen strunta i. Vi ska njuta av solen, dricka öl och se räkor flyga heliumballong med världens bästa band.

Ses där!

Under veckan som gått har en stark doft av ny asfalt lagt sig över staden. Först revs gatorna upp och sen fylldes det med ett mjukt klägg som fastnade i cykeldäck och skosulor. Snart är det förhoppningsvis över och vi kan åter igen använda gatorna till vad de är till för, att cykla på.

Vid cykelvägen vid kolonilotterna har stadens tappra gatuläggare dock missat en väsentlig bit. Icke uppmärksamma studenter och fulla fadderister kommer få en chock om de försöker passera övergångsstället i sedvanlig hög fart. Istället för att lägga asfalt på alla ställen man skrivit "asfalt" med stora bokstäver. Vi i redaktionen som läst ekonomi applåderar trafikförvaltningens kreativa besparingsförmåga.  Om experimentet slår väl ut kanske vi till vintern får se skyltar med texten "sandat" och "plogat" lagom till vinterhalkan.  Landstinget, som förmodligen får stå för de till följd ökade sjukhuskostnaderna kan kontra med lappar med texten "lagat" och "gipsat". Precis som universitet alltid delat ut diplom med texten "välutbildad".

Kom ihåg, det är tanken som räknas.

   

Click here to download:

Urskta_rran_Linkeboda_bygger_o.zip (1906 KB)

Veckan här i Belgrad har varit ganska lugn. Inte lika intensiva dagar som Sarajevo. Belgrad är 5 ggr än Sarajevo och det gör tillsammans med ett krångligt transportsystem att saker blir otillgängliga. Det har blivit några festnätter men inte så mycket kultur och sevärdheter. Skyller det på min förkylning i kombination med mitt låga kunnande inom historia. Har inte varit värt ansträngningen att gå upp tidigt och irraomkring i den höga värmen för att se ex. Titos gravplats. Det enda jag sörjer är att jag inte lyckats ta mig till det Aeornautiska muséet. Låg vid flygplatsen och skulle ta ca. 1 h att nå med publika medel. Hade ingen att gå med och det kändes lite långt och krångligt. Jag har dock sett det etnografiska muséet och Tesla muséet. Etnografiska är nog intressant om man kan mer om Balkan eller är intresserad av såna grejor. Tesla var betydligt mycket mer intressant och jag fick lära mig en del nya grejor om honom. Han hade bland annat uppfunnit radiosryrningen. Tyvärr var det lite svårt att värdera informationen eftersom det kändes mer som ett monumen över hans storhet än ett museum om honom. Ingen del av hans forskning hade gått dåligt p.g.a. honom utan det var resultatet av andras illvilja. Exempelvis är anledningen till att vi inte har gratis trådlös energi ett resultat av att amerikanska storföretag saboterat hans forskning eftersom de skulle gå miste om en marknad.

Klassiskt Tesla-experiment.

Teslas radiostyrda båt.
 
Min förkyling gav med sig i torsdags efter lite Feverex. Rekommenderas starkt om ni blir förkylda på Balkan.
 
Nattlivet är grymt bra här. I stadens centrum finns det inte så mycket men i fortet kalamengdan och utmed floden händer det grejor. Ut med stranden ligger det förankrade båtar och pråmar som är ombyggda till klubbar. Min favorit var en rockklubb. Musiken var riktigt bra och den fick bokstavligt partyt i gungning. Kylskåpen skakade som skyskrapor i en jordbävning då folk dansade. Jag blev också medtagen till en lite finare klubb. Var bra drag och hyffsad musik. Måste säga att jag allt mer börjar ogilla klubbmusik. Flickorna var dock vackra och det fanns även en upphöjd pir med dasörskor. Trevligt att se på när man tog en paus och en sipp på drinken. Jag blev faktiskt erbjuden att dansa (och mer...) med en annan av dem. Hade dock en känsla av att det skulle vara en ekonomisk historia och killen som introducerade mig verkade allt annat än ok. Jag avböjde.
 
Överlag har jag haft en skön vecka här. EESTECarna har trots tentor tagit sig tid och visat mig staden. Mitt boende är perfekt. Har mitt egna rum hos en kompis till Bojan som jag träffade i Istanbul. Det ligger rätt centralt och jag kan komma och gå som jag vill. En annan bra sak är att det i de större parkerna finns trådlöst internet som är gratis. Faktiskt tillhandahålls det av Telenor. Kan man inte tro om dem att de tillhandahåller en tjänst som är bra och billig. Utgår från att de får nån form av statligt stöd för de där accesspunkterna.
 
Ikväll ska jag vidare till Ljubljana. Kommer bo hos Tomi som jag lärde känna i Aten. Hoppas jag kan få se lite av den slovenska naturen som jag hört ska vara nått alldeles extra. Blir en 5 dar där med. På lördag far jag hem hoppas jag lyckas få fatt på en biljett till utediskot så jag kan få lite del i detta års Svartan.
 
Nu ska jag ta och packa min väska och äta middag med Sonja och Bojan innan jag far väster ut!

Vem saknar Gotland, Kallis och skumpa när det finns Valla, bryggan och ljummen baljanläsk?

Sommaren är inte över, ssscchhteeeek!

Under måndag lunch förlorade stressade studenter flera sekunder värdefull tid när de tvingades välja omvägar. Den annars så framkomliga Corson blockerades nämligen av ett stort köttberg. Förra året härdade vi ut under renoveringen av färdvägen. Målet kunde då helga medlen när guppigt byttes ut mot mindre guppigt. Den här gången var Corson helt blockerad utan någon till synes anledningen. Enda sättet för studenter att ta sig förbi var att bege sig ut på gräsmattan (t.v. på bilden) och riskera att smutsa ner sina vita tigerskor.

Vittnesuppgifter från platsen beskriver att berget nästan uteslutande bestod av lammkött. Experter bedömmer risken för bildandet av köttberg som hög under de kommande veckorna. "Det är ett årligt återkommande problem" säger en anonym kårmupp.

Bloggen har utan framgång sökt Akademiska hus för en kommentar.

Då var jag framme i Belgrad. Tog nattbussen och kom hit 5.30. Resan tog drygt 8h men gick förvånansvärt snabbt och smärtfritt. Enda problemet var att luften var rätt torr så det retade min sura hals och täppta näsa. Blev en hel del hostande och snorande. Har säkerligen delat med mig av detta till de andra passagerarna :)

 Avskedet från Sarajevo blev inte så smärtsamt som jag trodde. Sista dagen spenderade jag med Lejla som jag mötte på filmen och hennes kusin som var sarajeviska. Det blev en mycket trevlig eftermiddag. Till kvällen kom Ornela ner till stan för att ta mig till busstationen. Vi hade rätt gott om tid och tog en promenad i en park och en öl på Tito café som låg i närheten av Holliday Inn.

Jag är lite besvärad över förkylningen. Inte så kul att komma hit och ligga sjuk hos mina kompisar. De förväntar sig nog ett himla hålligång som jag inte kommer kunna leva upp till ikväll :)
 
För tillfället sitter jag på hostel Chillton och njuter av utsikten och deras trådlösa internet (kartlänk på twitter). Jag ska inte bo här men jag slog följe med en fransyska som var på samma buss som jag. Kommer ni hit nån gång tycker jag absolut att ni ska ge detta stället en chans. De är mycket generösa och utsikten är fantastisk. Eller ja... :) man ser mycket av staden iaf ;)
 
 
 
Nu ska jag luta mig tillbaka en timme och få lite vila sen ska jag ut och jaga upp ett simkort så jag kan hitta Bojan som jag ska bo hos.

Har precis checkat ut från vandrarhemmet. Sitter och äter frukost i väntan på att det ska bli lunch. Ska träffa Lejla som jag mötte efter "I'm not your friend". Sprang in i henne igår innan jag åkte upp till Dobrinje för att se Storm. Filmen hade helt klart potential men de hade inga undertexter för de bosniska dialogerna och det var rätt stökigt med folk som pratade och skrek utanför. Även fast Rolf Lassgård var i filmen så gav jag upp efter en timme och drog ner på stan igen. Jag gillar att åka med bussarna som går igenom de "vanliga" delarna av Sarajevo. Man kommer mycket närmare befolkningen och får nästan en känsla av att vara Sarajev.

 Ikväll åker jag vidare till Belgrad med en nattbuss. Börjar känna mig klar med Sarajevo. En kompis håller på att arrangera boende för mig så jag behöver inte bo på vandrarhem. Det är mesta dels för plånbokens skull. Har gått åt mer pengar än jag tänkt här. Mestadels pga att jag har bott på vandrarhem. Dock ångrar jag inte att jag stannade här så länge. Jag har träffat många bra människor och lärt mig mycket.

 En tråkig grej är att jag för tillfället känner mig rätt vissen. Blev kall i fredags och har därefter haft ont i halsen och idag känner jag mig inget vidare. Borde gå över om jag får lite vila och vatten. Britterna skämtade om att jag fått svininfluensan. Den ena läste till läkare och påpekade att jag hade ett symptom som stämde. Idag har dock symptom två kommit, illamående. Nu är det inte lika roligt längre. Förmodligen är det inte mer än en förkylning tyvärr är det lätt att få sig en släng av hypokondri när man är i sånna här omgivningar. Jag utgår från att det är en vanlig förkyling och att den är borta imorgon.

 Igår hittade jag också min favoritpub i Sarajevo. Bryggeriet för det lokala ölet ~Sarajevski har en pub som är formad enligt art-decco och 30-tals stil. Mycket trevlig omgivning och bra öl. Ni som följer min twitter hittar en kartlänk till den.

 Nu börjar det bli lunch så jag ska ta och springa iväg.

Senaste dygnet har varit rätt intressant. Igår såg jag en film som hette Milk (inte den av Sean Pen) som var ett riktigt sömnpiller. Den hade förmodligen en djup och konstnärlig mening. Tyvärr ingen jag lyckades snappa upp. Den handlade om en mjölkman som bodde hos sin mamma och drömde om att bli poet. Jag fattade inte ett skit och var rätt sur efter filmen. Min tanke om regisören är att han måste haft nån psykisk störning eller vara i sina sena 90.

Kvällen blev bättre. Tog jag en fika med Dennis som jag också träffade i Istanbul, han hade mycket skojigt att berätta och föreslog mig att istället för att åka till Kroatien ta mig till Belgrad. Jag har en hel drös med folk jag känner där så jag tänkte det blir en bättre resa. Detta ger mig mera tid att se film och träffa Sarajever. Denhär helgen organiserar IAESTE ett helgevent för jobbare i området. Ornela som jag känner här är engagerad i föreningen så det blev middag på en fin restaurang och sen några bir på City-Pub med det gänget och britterna. Mestadels var deltagarna från Kroatien men det fanns också en polska, en tyska och en brittiska samt två spanjacker.

Idag var det ganska segt. Såsade mest runt på förmiddagen med ett par nya britter som jag mötte igår. Vi bestämde oss för att åka iväg på en tour om Sarajevo-tunneln. Det var mycket intressant att se hur motståndsrörelsen arbetat och höra berättelser från kriget. Chauffören i min buss hade varit med och stridit mot serberna. Han tog värvning när han var 16.  Mot slutet av kriget blev han skadad och fick spendera ert halvår på sjukhus. En rolig grej med touren var att jag på bussen som tog oss ut till tunneln träffade en svensk familj. De var här för filmfestivalen och jag undrade så klart om de var involverade i nått speciellt projekt. Mannen svarade att han var här för att visa sin film Mamut. Det var alltså Lukas Modysson med familj. Tyvärr är han rätt tillbakadragen och verkar inte gilla uppmärksamhet. Britterna och jag hade köpt biljetter till kvällen men han utryckte ingen vidare entusiasm om det. Blev lite besviken att han inte ställde upp på ett foto. Tycker det är konstigt med folk som jobbar med artistiska yrken men inte gillar uppmärksamhet.

Jag sprang också på Bosnier-Svensken som jag träffade i torsdags. De ska ut i kväll så vi möter nog dem och, om vi lyckas, IAESTE folket efter filmen.

Eftersom Lukas inte ville ställa upp på foto får ni nöja er med en bild på ett stuprör med kulhål i. Det sitter alldeles utanför mitt vandrarhem.

Har äntligen fått lite ordning på mobila bredbandet så jag kan uppdatera oftare.

 I går passade jag på att se en film från den pågående festivalen. Filmen var gjord genom improvisation och varje scen var en första tagning, alltså inga omtagningar i hela filmen. Rollerna var tillsatta via sociala nätverk som Facebook. Den var riktigt konstig och saknade handling men en scen gjorde den värd att se. Rätt som det är börjar jag förstå vad skådespelaren sjunger och jag inser att det är en svensk sång. Var en helt otrolig känsla att sitta i Sarajevo och se en Ungersk improvisationsbaserad film och höra sång på svenska. Efter filmen fick publiken tillfälle att ställa frågor till regisören och jag passade på att fråga om sången. Som jag misstänkte var skådespelaren som valt och sjöng sången svensk- ungrare. Född i Ungern och uppvuxen i Sverige. Filmen hette "I'm not your friend" och var gjord av György Pálfi. Värd att se om man är sugen på en konstnärlig film. En rolig sak som hände efter filmen var att en tjej sökte upp mig. Hon var svensk-bosnier och här för att förbereda sina studier.

 Efter filmen träffade jag en bunt britter på hostelet som jag kom bra överrens med så vi tog middag och träffade sedan min Bosniska kompis som tog med oss till ett par ställen. Det blev både pub och klubb och jag fick tillfälle att känna mig riktigt stolt över att vara svensk. Vi träffade ett gäng där en av dem hade bott i Örebro under 4 år i slutet av 90-talet. Han var så tacksam över det han fick av oss när han kom Sverige. Hur han fick gå i skola, få tak över huvudet och mat på bordet. Han gillade också snus och av en händelse :-D hade jag en dosa med mig som han fick.

 Nu ska jag iväg och se en till film. Ha de

Hej!

Jag heter Anders och pluggar Ei med medicinsk teknik. Just nu är jag på en Balkantour för att besöka kompisar jag fått genom mina resor med EESTEC (www.EESTEC.net) Mitt första stopp är Sarajevo. Det är en vacker och vänlig stad. Just nu är det filmfestival och pulsen på gatorna är hög.

Sent from my iPhone